Det är otroligt hur man kan känna sig meningslös, bortkastad, precis som skräp.. Men det som är mer otroligt är hur en annan människa kan få en att känna så. Att någon kan göra en så illa, få en att må så dåligt och ändå fortsätta göra det värre, att det är en person som man brytt sig om, någon man gett en del av sig själv till.
Dock finns det något som jag anser vara ännu mer otroligt, hur man tar sig hur det och växer som person på så kort tid fast man själv aldrig kunde tro att det var möjligt och att man se kan se på den personen utan att känna hat eller något annat. Det är otroligt hur man kan vara så förlåtande, trots det man utsattes för.
Däremot, kan man inte glömma, det kan komma gnagandes tillbaka när man tror att man är helt okej, men den man är arg på då är en själv, att man lät sig själv utsättas för det, att man tog smäll efter smäll bara för att man trodde att det var allt man förtjänade, man trodde inte man var bättre än så... SÅ DUM.. man är alltid bättre än så, alltid!!
Än om man påstår att man är okej, kommer det alltid att vara ett känsligt ämne. Man kan förlåta, men aldrig glömma. Personer som påstår sig bry sig, kan visa sig bry sig minst eller så har dom bara glömt hur man visar det, och gör motsatsen.. vad vet jag?
Det är ganska otroligt, hur sårad man kan bli. Det är ganska otroligt, hur fort man kan läka. Det är ganska otroligt, att man aldrig kan glömma. Det är ganska otroligt, att man alltid skyller på sig själv.
UPPDATERING: så ingen ska missförstå, detta är inga nya känslor som dykt upp, utan gamla undantryckta.
talk to me girl?
SvaraRadera